Trollkarlen från Oz: en stum musikal

Trollkarlen från Oz är en märklig liten bok som Stumfilmsbloggen själv inte uppskattade något vidare som barn. Den ironiska lösningen på fågelskrämmans, lejonets och plåtniklas problem: att de inte får ett hjärna, mod eller ett hjärta utan bara ett gäng grejer, som ett hjärta i tyg och ett stoppat huvud, kändes aldrig tillfredsställande En aning vuxnare tolkning är förstås att sakerna bara är symboler och att bokens hjältar måste hitta kärlek, mod och intelligens inom sig. Fast det är ju fortfarande en mycket tråkigare lösning än om trollkarlen verkligen kunnat trolla.

Andra har uppenbarligen gillat boken enormt mycket. Dess författare, Lyman Frank Baum (1856 – 1919), skrev en lång rad av uppföljare, med allt mer bisarra intriger. Skälet till att historien om flickan Dorothy, som i sällskap av sin lilla hund Toto blir bortblåst från Kansas till det märkliga landet Oz, fortfarande är så känd beror kanske främst på musikalfilmsversionen från 1939 med Judy Garland i huvudrollen. Den är en alldeles underbart campig fantasi i sprakande technicolor, som berikat populärkuluren med låten “Over the Rainbow” och häxskämt. Men boken inspirerade till filmer och musikaler även under Baums livstid.

År 1910 kom filmbolagets Seligs version, där sagans många turer kortats ner till dryga 13 minuter, men som på pluskontot innehåller några mycket fina dansande djur. En del av filmens influenser, och även några av dess kostymer var hämtade från en musikal-version av Trollkarlen från Oz, som sattes upp på Broadway år 1902. Baum bidrog till musikalen genom att skriva en del av sångerna. Från denna tidiga scenversion kom också karaktären Imogen the Cow, som inte har någon förlaga i boken, men rollen är helt klart en bonus i sin fina ko-dräkt.

1910 års tappning. Om man fått se den på tiden det begav sig hade musiken antagligen matchat dansscenerna. Det var säkert fint.

The Wonderful Wizard of Ozblev så lyckad att filmbolaget gjorde som Baum och skapade en hel radda efterföljare, som Dorothy and the Scarecrow in Oz och The Land of Oz.

Stumfilmeseran fick förresten ytterligare en version av Trollkarlen från Oz, 1925 kom Wizard of Oz, regisserad av Larry Semon. Den innehöll en mycket fri tolkning av Baums verk och en ovanligt fånig vuxen Dorothy.


Fånig version.

Hellre än att se den kan man hoppa 14 är framåt i filmhistorien och se Judy Garlands charmerande rolltolkning. Försök bara tänka bort att hon var en av de första, barnstjärnorna som skulle växa upp till missbruk och struliga relationer. För Bebe Daniels som spelade Dorothy 1910 verkar livet tagit en ljusare vänding, hon fortsatte som firad skådespelare, klarade ljudfilmens intåg, blev producent och radiopratare, gift, mamma och levde tills hon blivit 70 år. Vilket verkar mycket trevligare än att som Garland dö av en överdos vid 47.

Nuförtin: Madame Tutli-Putli reser i natten

Något av det finaste med animerad dockfilm är känslan av att det som sker på duken på något sätt är mera riktigt än det som skapats med CGI eller tecknats. Det 17 minuter långa äventyret som vår hjältinna Madame Tutli-Putli beger sig ut på har skapats med stop motion-teknik, alltså: flytta modellen yttepytte lite, filma, flytta modellen yttepyttelite till, filma igen, och så vidare.

Filmen ser ut att har lånat både sin estetik och sitt dialoglösa uttryck från stumfilmseran, vilket undertecknad förstås gillar. I övrigt kan sägas att filmen gjorts av National Film Board of Canada och regissörerna Chris Lavis och Maciek Szczerbowski. Samt att den år 2008 nominerades till en Oscar för bästa animerade film. Nu får filmen tala – eller (haha)- tiga för sig själv:

The Sheik: Skandalösa äventyr i öken

The Sheik från 1921 är nog det enda sammanhang där Stumfilmsbloggen sett en tropikhjälm användas utan ironi. Den bärs upp av den hundvalpsögda Agnes Ayres (1898 – 1940) i rollen som den engelska Lady Diana Mayo. Att hon presenterades som filmens stjärna när den hade premiär har de flesta glömt idag, The Sheik är filmen som blivit synonym med stumfilmsera-hunken Rudolph Valentino (1895-1926). Han spelar alltså titelns schejk, med stora gester och uppspärrade ögon.

Med nutida blick (och det är svårt att inte använda sig av den) blir helhetsintrycket av filmen en aning…eh, problematisk: Araberna spelas som trasklädda barbarer, kolonialsimen framstår som ganska mysig och kärlekshistorien innehåller sexuellt tvång och “nej betyder ja”-tänkande.


Första delen av The Sheik, hela filmen finns att se på Youtube.

Å andra sidan, filmen är ett barn av sin tid. Biskra i Algeriet, där The Sheik utspelar sig hade vid filmens premiär cirka 40 år kvar som fransk koloni. Säkert var staden ett spännande tillhåll för den som hade turen att tillhöra de europeiska nationerna. Eller som filmens mellantexter uttrycker det: “Biskra: Gateway to the desert, city of adventure”

Här tar filmen sin början, med att Lady Diana smyger sig in på stadens casino, som för kvällen är reserverat för lokalbefolkningen och schejk Ben Hassan. Detta bryr sig inte den engelska damen om med motiveringen att ingen “vilde” ska kunna stänga henne ute. Förklädd smyger hon sig in på casinot, blir avslöjad men räddad av den stilige schejken. När han får reda på att hon planerar att ge sig ut på en expedition i öknen bestämmer han sig för att kidnappa henne.

När Diana hålls fången hos schejken börjar filmens kärlekshistoria. I boken som är förlaga till filmen våldtar Ben Hassan henne, varpå hon blir förälskad (förlegad kvinnosyn som sagt. Eller vänta har inte just det här scenariot just visats i HBO-serien Game of Thrones?). Ska man försöka sig på en förklaring kanske sekelskiftets kvinnor förväntades vara så asexuella att alla typer av intimitet var tvungen att åtminstone verka påtvingad. I filmen har det sexulla våldet tonats ner, till att bara anas som ett hot. Schejk Ahmed Ben Hassan verkar däremot ganska nöjd med att ha den engelska ladyn som fånge. Och utan större förvarning verkar även hon börja gilla läget och sin fångvaktare.

The Sheik blev en stor ekonomisk framgång och ska enligt flera samtida beskrivningar främst tilltalat en kvinnlig publik. Och Rudolph Valentino har, trots sitt överspel och papperstunna roll, en utrstrålning som, fortfarande, osar virilitet. Eller som Rune Waldekranz i Filmens historia uttrycker saken, dansaren Valentino besatt – “en plastik av ovanlig sensuell skönhet”. Dessutom var temat om kärlek mellan två personer av olika etnicitet förstås skandalös i en tid när äktenskap mellan olika folkgrupper var förbjudet i USA.

Nuförti’n: Bli charmad av The Artist

Stumfilmsbloggen känner sig varm och rosig efter att ha sett The Artist i en biosalong full av Stockholms exilfransoser. Spontan reaktion: Oh så vackert! Ljussättningen! Vilken fin hund!

En lite mer genomtänkt reaktion är att The Artist är en charmerande melodram av en regissör som älskar och förstår filmmediet.

Om någon har missat det är alltså The Artist stumfilmen från 2011 som vann Oscar för bästa film och en drös andra utmärkelser. Den är regisserad av Michel Hazanavicius (1967-) som också skrivit manus.

Filmens huvudpersoner är stumfilmstjärnan George Valentin (Jean Dujardin) och Peppy Miller, (Bérénice Bejou) den unga skådespelerskan på väg upp. Första gången vi träffar dem är året 1927, George Valentin och hans lille medspelare: en jack russel- terrier, tar emot publikens jubel. Alla är vackra i bobbat hår och ansade mustascher. Ingen vill höra skådespelare tala.

Mr Valentins hela liv är som hämtat ur en storslagen 20-talsrulle. Han är bosatt i en lyxvilla ihop med sin tidigare nämda terrier och eleganta fru. Huset är pyntat med helkroppsporträtt av honom själv (med hunden!) och kurviga trappräcken. I dessa och andra trappor får han och filmens övriga befolkning springa upp och ner mellan scenerna, på sant 20, 30-tals filmmanér.

När vi som publik fått en inblick i vår hjältes hemliv är det dags att resa till studion: ett historiskt Hollywood där filmteamet har golfbyxor, tweedkepsar och megafoner att ropa i. Där pågår inspelningen av hans nya film, “A German Affiar”. Den unga Peppy Miller har också kommit till studion för att söka statistroll och George Valentin ger hennes karriär en skjuts genom att plocka in henne i den pågående produktionen. Mycket fint av honom.

Med historiens och Singin’ In the Rains facit i handen kan man ana att situationen snart kommer att vara en annan. Den populära ljudfilmen The Jazz Singer hade premiär år 1927, och vid 30-talets intåg var stumfilmen på god väg att trängas undan helt av talfilmerna. Detta skifte kommer också att drabba George Valentin. Framtiden verkar mörk för vår mustaschprydde hjälte.

Michel Hazanavicius har sockrat sin historia med blinkningar till tidiga regissörer och grepp: skuggorna som kastas av stjärnorna växer och får eget liv som i Murnaus eller Hitchcocks filmer, Peppy Miller förklarar, liksom Garbo att “I want to be alone”. Men de som inte får ståpäls av filmhistoriska hänvisningar kommer inte att gå miste om något av den charmiga historien. Och att hitta någonting sötare, mer rörande och med en lika duktig hund på bio, det går inte.