Diary of A Lost Girl: Socialpolitik och anstalt

Var gång det närmade sig till ett avgörande överväldigades hon av blygsel och blev plötsligt iskall av rädsla och motvilja. Ty var gång, då ögonblicken kom, läste hon i mannens blickar hans hjärtas outgrundliga råhet: hon läste så tydligt som om det stått skrivet på ett vitt papper, att det som för henne var ett helt nytt liv, kanske undergång, kanske räddning, det var för honom ett galant äventyr; hon läste, att det som i hans ögon egentligen var ett snedsteg, som han skulle ha överseende med blott så länge som det beredde honom nöje; och hon läste att han inte blott ämnade överge henne mycket snart utan att han också hade för avsikt att lugna sitt samvete genom att visa henne sitt förakt.

Texten ovan, från Martin Bircks ungdom av Hjalmar Söderberg (honom gillar Stumfilmsbloggen skarpt) sammanfattar dilemmat som filmen Diary of A Lost Girl (orginaltitel: Tagebuch eine Verlorenen) från 1929 belyser. Det har visserligen gått 28 år mellan romanen och filmen, men att kvinnor drabbas hårdare än män av att ha ett sexliv utanför äktenskapet stämmer ännu vid filmens tid.

I filmens första scen får tittarna en illustration av vad konsekvenserna för en affär kan bli: Kvinnan, som dessutom är ekonomiskt beroende av mannen, hennes arbetsgivare, blir förvisad från hemmet där hon varit hushållerska. Nästa gång tittarna ser henne är hon död. Mannen ifråga, apotekaren Robert Henning sitter orubbat kvar i sitt hem, och har raskt ersatt sin hushållerska med en ny.

Men nästa person att drabbas av samhällets straff för en ogift graviditet är, som genom en poetisk rättvisa, Hennings egen dotter: Thymian. Hon spelas av Louise Brooks (1906–1985), som inte bara personifierar 20-talets skönhestideal, utan som också övertygar i rollen som naiv ung flicka. Thymian antyds ha blivit lurad och tvingad till det som orsakat hennes graviditet. Ändå straffas hon. Hennes barn lämnas bort och den samtida publiken förväntas förstå det mycket ödesdigra i att lämna ett spädbarn hos en så kallad barnmorska. Thymian själv skickas till en uppfostringsanstalt där ledningen verkar ha förläst sig på de Sade. Och därmed har filmen knappt börjat.


Gymnastik på anstalt.

Diary of A Lost Girl är en film med ett uppdrag. Regissören Georg Wilhelm Pabst (1885 – 1967) vill upplysa oss, sin publik, om hur den som bemöts med straff och hårdhet knappast kommer att vilja anpassa sig och peka på dubbelmoralen i att mannen som förstört den unga Thymians chanser i livet själv obekymrat kan fortsätta sitt syndiga leverne. Alltihop säkert angeläget för en publik på 1920-talet, men dagens sociala problem ser annorlunda ut. I alla fall delvis.

Mer slående än filmens budskap är, nuförtiden, dess ljussättning och berättarteknik. När Thymian virder huvudet i profil genomlyses hennes ena öga så att det reflekterade ljuset gnistrar ut i rummet och hennes ansikte blir nästan självlysande. Pabst är också en regissör som förstår tricket att inte berätta för mycket. Istället för att visa ett helt brev får vi se några rader, konsekvenserna av de rader vi inte fått se spelas upp på duken.

Den typen av berättande blir kvar i minnet efter filmen. Tillsammans med en påminnelse om att sexualupplysning och preventivmedel kan göra skillnaden mellan liv och död.

Glad Pride förresten.

The Saphead: Tumult på Wall Street

“Saphead” blir “virrhjärna” på svenska enligt översättningstjänsten Tyda.se, med de utmärkta begreppen “fool”, “sap” och “muggins” som synonymer. I filmen The Saphead från 1920 är virrhjärnan i titeln huvudpersonen: Bertie van Alstyne, en allmänt clueless överklassslyngel som vänder sig till sin butler för att bli rakad och till boken “How To Win the Modern Girl” för kärleksrådgvining. Filmen är regisserad av Herbert Blaché (1882–1953) och Winchell Smith (1871–1933).

Helt enligt bokens rekommendation försöker Bertie framstå som en farlig, roulettespelande casanova för att lyckas vinna sin fostersyster Agnes hjärta. Berties far, som går under smeknamnet Old Nick of Wall Street (alltså ungefär: Wall Streets Satan), en stenrik knös med ett hjärta av guld, har dock fler problem än sin oduglige son: Hans svärson, den lurige Mark Turner smider nämligen ränker att sko sig på Old Nicks silvergruva och lägger dessutom skulden på Bertie för sitt utomäktenskapliga barn – stora komplikationer för familjen och för Bertie och Agnes relation.

Filmens mest actionfyllda scener utspelar sig när Bertie hamnat på Wall Streets börsgolv. Han tolkar knuffarna i horden av spekulanter och inropandet av aktier som en lek och leker våldsamt och entusiastiskt med. Här får den som saknat den typiska Keaton-humorn till sist chans att se lite slapstickvåld. (Utifrån denna scen hade det förstås gått att dra en paralell till hur spekulanter på dagens börser kan ha ungefär lika mycket koll på läget som Bertie, med fatala konsekvenser, men det blir för invecklat).


Lär känna familjen van Alstyne. Andra portionen av filmen, som finns i tionminutersklipp på Youtube.

The Saphead är baserad på pjäsen The New Henrietta, som av filmen att döma måste varit en missförstånds-, smälla i dörrarna-komedi med en härva av intriger och ganska stora luckor i sitt historieberättande. En googling på The Saphead visar också att bristen på fysisk humor och Keatons kännetecken akrobati gjort många tittare besvikna. Och visst, Keatons senare långfilmer, där han själv bidrog med både manus och regi, är mer slipade och snyggare berättade. Men The Saphead har charm och sin bedårande vilsne snobb. Klart sevärd.

Stackars Pierrot: en av de första

Precis som när det gäller frågan om vilken spelfilm som var den första råder delade meningar om vilken som var den första animerade filmen. Under den viktorianska eran var olika typer av optiska leksaker populära, där några använde sig av animationsteknikens funktion att visa flera bilder efter varandra med en liten förändring mellan varje bild för att skapa en illusion av rörelse. Samma princip som i blädderblocks-teckningar. Deras begränsning var också ofta densamma som blädderblockens, de fungerade illa för längre historier. Fransmannen som, enligt ett sätt att se på saken, skapade den första animerade filmen lät bilderna ta plats på en remsa och visade dem med sin egen uppfinning för uppspelning: praxinoskopet som han sedan vidareutvecklade till att även kunna projicera de rörliga bilderna. Hans namn var Charles-Émile Reynaud (1844-1918).

Lanature1882 praxinoscope projection reynaud

Reynauds projektor i en samtida illustration.

Bland de filmer som Reynaud visade upp i sin nya maskin finns Pauvre Pierrot, ungefär ”Stackars Pierrot” från 1892. Filmen, som består av handmålade rutor sammansatta till en film, som matades in i cylindern, innehöll ytterligare en innovation: perforerade kanter, så att rullen lättare kunde hållas på plats.

Pauvre Pierrot är en liten historia om commedia de’ll arte-rollerna Pierrot, Harlekin och Columbine. Pierrot och Harlekin konkurrerar om Columbines kärlek, ett tema som varit standard i commedia de’ll arte-teater sen tja…1600-talet åtminstone. I Pauvre Pierrot, liksom i många tidiga spelfilmer lånar den västerländska filmen karaktärer och upplägg från denna klassiska teaterform, på samma sätt som den tidiga filmen i Japan lånade uttryck och historier från kabuki-dramer.

Notera också att Harlekin använder en ”slapstick” mot sin rival, ett tillhygge som ju fått ge namn åt en typ av humor nära förknippad med stumfilm.


Stackars Pierrot blir utkonkurrerad av den våldsbenägne Harlekin.

Charles-Émile Reynaud var till skillnad från andra tidiga animatörer, som Émile Cohl och Winsor McCay, inte tecknare i grunden. Det syns, men ändå är hans vackert kolorerade bakgrunder och rörande små rollfigurer tilltalande i sin enkelhet. De klara färgerna måste också gjort sig utmärkt när de projicerades på större yta.

Många andra tidiga animerade filmer är svartvita, eftersom teckningarna i dem fångades på vanlig monokrom film. Fast somliga, som Winsor McCay, färglade en del av sina verk, liksom Georges Méliès på spelfilmssidan, med hjälp av sin hustru handkolorerade han faktiskt hela kortfilmer.

Sorligt nog finns mycket få av Reynuads verk bevarade. Hans affärsverksamhet gick utför när andra filmprojektorer och filmer blev fler och mer avancerade. Strax innan sin död dumpade han det mesta av sin filmproduktion i floden Seine, dock inte Pauvre Pierrot och Autour d’une cabine, en annan av hans tecknade filmer, som handlar om tjuvkikande vid en badhytt. Eftersom filmerna inte distribuerats i någon större skala är det inte troligt att fler av Reynauds verk kan restaureras. Därför blir triangeldramat mellan commedia de’ll arte-clownerna än mer spännande.

Stadens ljus: Skymning över stumfilmen

City Lights, (Stadens ljus) från 1931 kallas på Wikipedia för ett av Charlie Chaplins mest uppskattade verk. I boken American Silent Films, skriver William K Everson att filmens “magi verkar ha försvunnit och dess komediscener känns som en serie sketcher, idéer som inte genomförs till fullo”.

Delade meningar alltså. Men oavsett vad man kan tänkas tycka om filmen så skriver de flesta nog under på att City Lights är en typisk Chaplin-film. Chaplin, som i sann demonregissörsanda tog tre år på sig att avsluta filmen, sparkade och återanställde huvdurollsinnehaverskan Virginia Cherill (1908 -1996), spelade själv filmens hjälte i sin klassiska roll som The Little Tramp, den lille luffaren och lyckades ge ut den utan talad dialog, trots påtryckningar från filmbolaget. Som många andra Chaplinfilmer är historien fylld av slapstick-skämt, klassklyftor och en sockerklibbig kärlekshistoria. För den som gillar den typen av film är City Lights ett av Chaplins mästerverk, så mycket större för att den gick upp på bio två år efter ljudfilmens stora genombrott. För den som inte finner den kobente uteliggaren med mustaschen vidare bedårande är City lights mer svårsvald.


Luffaren möter blomsterflickan och inte ett öga är torrt.

Stumfilmsbloggen har dock plats i sitt hjärta för The Little Tramp och kan därmed svälja historien om hur han genom sin vansinnesfulla miljonärsvän försöker ordna pengar så att den blinda blomsteflickan han blivit förälskad i ska kunna få synen återställd. (Bara där hörs ju vilket fantastiskt upplägg storyn har). Att City Lights släpptes som stumfilm, om än med förinspelat ljudspår (det är faktiskt filmen där Chaplins röst hörs för första gången, han gör röstljudeffekter i inledningscenen) var troligtvis ett klokt val eftersom den bygger på visuella skämt och fysisk humor. Att skådespela med samma uttryckssätt som en mimare fungerar sämre när handlingen också förstärks med talad dialog.

Sagde miljonärsvän, spelad av Harry Myers (1882-1938), är också en filmens behållningar, med utmärkt förmåga att spela berusad. Tack vare hans egensinnge rollfigur blir vår hjälte insläppt på fest i de fina salongerna. Tillställningar där festblåsorna piggas upp av enorma partyhattar, gästerna dansar högshastighetsstyrdans och serpentinerna viner i luften. Bara festscenerna är ett gott skäl att se City lights, liksom boxningsklubben dit Chaplins roll hamnar i sin jakt på pengarna.

Trots att publiken vid filmens premiär hade vant sig vid skådespelare som talade och vars rollfigurer varierade från film till film (inte som Chaplins lille luffare) gjorde City Lights succé. Uppenbarligen kunde även 30-talspubliken röras av en uteliggare, en blomsterflicka och fallande blomkrukor. Fint av dem.

Blad ur Satans bok: Sympati för djävulen

För den som accepterar tanken på en gud som är både allsmäktig och god uppstår ett problem: Varför drabbas hyggliga personer av gräsligheter? Teodicéproblemet kan man också kalla det. Konstnärer i den kristna kultursfären har försökt att förklara hur världen kan vara ordnad så. En del av förklaringen brukar vara Satan, som är skyldig till världens djävligheter och människans inneboende ondska. Men eftersom Gud ju är allsmäktig måste han ha givit även de onda makterna mandat att göra det de gör bäst.

I den här paradoxen tar Blad ur Satans bok ( orginaltitel: Blade av Satanas Bog), från 1921, sitt avstamp. Regissören, en av Danmarks mest kända någonsin, Carl Theodor Dreyer (1889–1968) kom från ett djupt troende hem. Han växte, liksom kollegan Mauritz Stiller, upp i en adoptivfamilj. I Dreyers fall berodde det på att han fötts av en ogift kvinna och lämnats bort först till ett barnhem och därefter som tvååring till ett par. Hans egen barndom illustrerar att den som råkar illa ut inte behöver ha gjort något för att förtjäna det. Blad ur Satans bok förklarar hur djävulen lockar människor till den onda sidan, men, inte helt utan lite hjälp på traven.

Filmen inleds med att Satan fördrivs ur Himlen och förbannas av Gud. Staffet blir att han måste locka människorna till att begå onda handlingar, för varje själ han lockar till den mörka sidan förlängs hans straff med 100 år, för varje rättrådig själ som inte låter sig korrumperas blir straffet förkortat med 1000 år. Och människorna visar sig inte vara särskilt svårflörtade, från Jesu död till Finska inbördeskriget nästan 2000 år senare har djävulen gott om tid kvar att avtjäna sitt straff på.

Förmodligen är det inte Dreyers avsikt, men den enda roll som har något slags djup blir Satan själv, i Helge Nissens (1871–1926) dramatiska gestalt med sotade ögon och tjusiga frisyrer. Människorna omkring honom byts ut genom tidseopokerna, men typerna känns igen. De onda, fula och fega mot de goda, vackra och rättrådiga. Ingen kan bli förvånad över att Judas, som till skillnad från de övriga apostlarna inte ser ut som en mysfarbror eller en ung Prins Valiant, är den som kommer att sälja sin mästares liv till romarna. Skådespeleriet är dessutom så teatralt att även en stumfilmsentusiast får lust att hämta skämskudden.


Förräderi i vardande

Filmtekniskt är Blad ur Satans bok snygg, med påkostade historiska miljöer. Ett ovanligt grepp är att bilden ofta fokuserar på en enda del av duken, medan resten av bilden tonas ut i svart. På så sätt liknar själva filmen ett ögas blick, där det som vi tittar på direkt är det vi ser, medan omgivningen tonas bort. Dreyers användande av detta grepp känns dock som en pekpinne ( “Här, titta här”), ungefär lika subtil som hans indelning av människor i goda och onda. Tittaren är inte betrodd att undersöka det som finns i mörkret utanför det regissören vill visa.