USA – Sida 2 – Stumfilmsbloggen

Moderna tider: Charlie Chaplin tar jobb vid löpande bandet

Moderna tider (Modern Tmes) är en osannolik film: en (nästan) stumfilm från 1936, en bra bit efter talfilmens segertåg över bioduken. (Alla som kan sin musikaltrivia och har sett Singin’ in the Rain vet ju att The Jazz Singer, som visserligen inte var först med ljud, men kommersiellt framgångsrik, hade premiär år 1927). Den är regisserad av Charlie Chaplin (1889-1977) och kategoriseras i likhet med många av hans andra filmer som en komedi, ändå utspelar den sig under den stora depressionens massarbetslöshet.

Att människor i alla tider upplevt att de lever i den yttersta moderniteten är inte konstigt, vi är alltid längst ut på tidsaxeln (om en köper linjär tid, men…). Under 30-talet var det kanske ändå en känsla som var mer motiverad än tidigare. Ett nytt världskrig hägrade, samtidigt som industrin effektiviserades och världen tog ett steg till in i globaliseringens tidsålder.

Charlie Chaplins djupa engagemang för samhällsfrågor och social rättvisa präglar Moderna tider, där hjältarna är dels hans klassiska figur The Little Tramp, som nu fått jobb på löpande bandet i en jättefabrik och en hemlös ung kvinna. Båda drabbade av den nya tidens hårda villkor. Bara valet att låta The Little Tramp vara huvudperson blir en tillbakablick till en svunnen tid, innan den typen av filmhjälte med för stora skor och tragikomisk framtoning börjat bli omodern.

Till och med ätandet har effektiviserats i Moderna tider.

Om Stumfilmsbloggen skulle rikta någon typ av kritik mot Chaplin som regissör (varför en nu skulle göra det), så är det hans tendens till känslosmet. 1800-talets melodramer i typ Charles Dickens anda känns ofta närbesläktade med Chaplins universum där personporträtten är grunda men hjälten alltid får flickan och ekonomiskt oberoende på slutet. Filmerna är sevärda ändå, som tittare får man bara lägga förväntingar på självdistans åt sidan och låta sig beröras. Men Moderna tider har knappt kvar något av den Chaplinska sentimentaliteten – kanske får den inte plats bland kugghjulen i den nya tidens jättefabrik. Och utan att spoila slutet kan jag nämna att det inte heller är direkt muntert. (Ursprungligen skulle filmen sluta med att The Little Tramp fick ett sammanbrott, efter att ha förlorat allt och uptäckt att hans tjej gått i kloster, men det blev tydligen för sorgligt, ursprungsslutet finns inte bevarat som film). Men just sorgsenheten och känsla av att tiden gått både Chaplin själv och hans rollfigur förbi höjer Moderna tider till välförtjänt klassiker-status.

Fascinerande fakta: Charlie Chaplins röst hörs i filmen, det är han själv som sjunger i sång- och dansscenen. Övriga röster i filmen kommer från maskinerna, via radion eller högtalare i fabriken, också ett talande (!) grepp.

Salomé: floppen som blev kult

Filmen Salomé från 1923, är baserad på Oscars Wildes pjäs, som i sin tur bygger på den blodiga bibelhistorien om hur Salomé kräver att få Johannes Döparens huvud på ett fat. Förutom att vara baserad på gayikonen Wildes text ska den – enligt legenden – haft en ensemble helt bestående av homo- eller bisexuella skådespelare. Huruvida det stämmer är svårt att veta nuförti’n, men åtminstone filmens stjärna: vampen Alla Nazimova (1879-1945) var känd i Hollywood för att leva relativt öppet som bisexuell.

Dans ur Salomé, regi: Charles Bryant, Alla Nazimova

När Salomé ursprungligen hade premiär blev den en brakförlust, men har med tiden fått kultstatus som en av de allra tidaste konst- och queerfilmerna. Nyligen visades den i Stockholm som en del av serien Queer på Cinemateket, med livemusik av Matti Bye & This Forgotten Land.

Stumfilmsbloggen skickade sina två korrespondenter Husnörden och Robert för att kolla in den, det här är vad de tyckte:

Sammanfatta ditt intryck av filmen i en mening!
Husnörden: ”Spektakulär och ganska fånig film som hade mått bra av en producent som dödat några älsklingar.”

Robert: ”Lite för seg, men det tog sig efter dansen”.

Vilken scen tyckte du var starkast? Varför?

Husnörden: ”När slaven som blivit tillsagd av Herodes att hämta Salomé, som stuckit från en fest, och inte lyckas få henne med sig tillbaka inser att han kommer att råka illa ut. Han väljer att ta livet av sig, det verkar som den enda utvägen. Den scenen, när kameran zoomar in på hans ansikte är den enda med trovärdigt skådespel”.

Robert: ”Dansscenen, som markerade ett väldigt tydligt tempobyte, och är höjdpunkten i filmen. Men även sekvensen där Salome avslöjar priset hon valt, och alla reaktioner det leder till, var rolig”.

Vad tyckte du om musiken?

Robert: ”Musiken var jättebra! Hurra! Mer Matti Bye till folket!”

Husnörden: ”Väldigt bra! Speciellt att det var så många effekter och elektroniska ljud så att man inte alltid hörde att det var live, jag var tvungen att titta för att se att de verkligen satt där. En annorlunda känsla jämfört med det vanliga pianokompet. Det var roligt att gå ner och titta på alla små elektroniska apparater som de spelat på, efter visningen”.

Något mer du vill tillägga om din upplevelse?

Husnörden: ”Jag undrar över vad syftet vad med det överdrivna skådespeleriet, det finns ju många samtida filmer med mer realistiskt skådespel. Nu skapade det en stor distans till mig som tittare”.

Fascinerande fakta: Filmens scenografi är baserad på Art Noveau-konstnären Aubrey Beardsleys illustrationer till Wildes pjäs, bland annat den ovan. Kolla in flera av hans verk, de är riktigt häftiga.

Hugo möter Méliès: En (typ) sann historia

Hugo, (2011, regisserad av Martin Scorcese) är historien om hur en ensam pojke möter en vän, försöker förstå vad som hänt honom själv och vem den gamle mannen i leksaksståndet egentligen är. Under en katedralliknande tågstations välvda tak, i biomörker och i Paris gränder vecklas en berättelse om både Hugos egen, och filmkonstens märkliga barndom upp.

En ganska stor del av handlingen i filmen är hämtad ur verkligheten. Den tidiga filmens legendariska trollkarl, Georges Méliès, hankade sig verkligen fram som leksaksförsäljare i ett litet stånd på sin ålders höst. Hans filmer smältes mycket riktigt ner till skosulor, liksom att han själv förstörde en stor del av sin produktion. Efter en tidig och strålande filmkarriär levde Méliès mer eller mindre bortglömd. I Hugo är det den föräldralöse pojken Hugo Cabret (störande nog uttalat på bred amerikanska) som avslöjar vem den äldre mannen i leksaksbutiken på Montparnasse tågstation egentligen är. Även om så inte var fallet fungerar han som en vägvisare till en ganska så sann historia om en av filmhistoriens största stjärnor.

Filmens huvudperson Hugo (Asa Butterfield), lever gömd på tågstationen och arbetar med att hålla dess stora urverk i form. Därmed är han ständigt omgiven av mekanik: kugghjul, vevarmar och urtavlor. Samma sorts tekniska under som Méliès använde för att skapa filmmagi och som nu syns i miniatyr i form av uppvridbara leksaker i den gamle filmmakarens stånd. Scorsese har skapat tickande mekanisk magi – ironiskt nog i sitt första helt digitalt filmade verk. Att han sen valt att göra den i 3D har resulterat i lite väl många omotiverade kameraåkningar – men det är synd att klaga på en bildvärld som i övrigt är så stiligt hopsatt. Håll förresten koll efter blinkningen till den gamla stumfilmsklassikern Safety Last.

I Hugos värld fungerar järnvägsstationen som ett litet samhälle, där kärleksintriger pågår och förvecklas, Django Reinhardt jazzar loss och Hugo själv försöker klara sig undan Sacha Baron Cohens ryckigt hotfulla säkerhetsvakt. (För övrigt blev dobermannhunden Blackie, som spelar Cohens kompanjon, nominerad till filmpriset Golden Collar. Priset gick dock till en annan stumfilmsrelaterad jycke: terriern Uggie från The Artist).

Historien är lika charmerande som Méliès egna fantasikulisser och små ändringar i den verkliga historien som att Méliès, skulle varit gift med sin skådespelerske-stjärna redan när han var i sin glans dagar, (han hade en annan hustru då, äktenskapet med Jeanne d’Alcy ingick han på sin ålders höst) eller att flickan som bor hos honom skulle vara någon annan än hans barnbarn går att ha överseende med. Stumfilmsbloggen hade dock blivit ännu mer förtjust om filmen klarat Bechdel-testet och låtit någon av de kvinnliga rollerna ha en annan uppgift än att hjälpa fram de plågade männen i sina liv. Hur som helst har Hugo säkert väckt intresse för filmkonsten hos

dagens ungdom, och det är ju värt en hel del bara det.

Fascinerande fakta: Filmen är baserad på en bok av författaren Brian Selznick, som dyker upp som en cameo mot slutet.

Sherlock Jr: Bästa vägen till Buster

OK, Stumfilmslbloggen är partisk och gillar Buster Keaton så mycket att det nästan inte är möjligt. Med det sagt: Sherlock Jr. – eller Fart, flickor och faror som den kreativt nog är översatt till på svenska, är en förtjusande film. Den gick upp på biograferna 1924, med Keaton som huvdurollsinnehavare och regissör, hans tredje långfilm efter en serie “two reelers”- korta historier på cirka 20 minuter.

Titelns Sherlock Jr är den ena av Busters två roller. (Med tanke på att orginal-Sherlock Holmes jagade skurkar i slutet av 1800-talet så är 1924 förstås ett årtal där han lämpligen skulle kunna efterträdas av en ny förmåga, i övrigt har filmen inget med Conan Doyles böcker att göra). Denne unge mästerdetektiv dyker upp för att reda ut situationen när Busters andra roll: den hygglige biografmaskinisten, blivit oskyldigt anklagad för att ha stulit sin flickväns pappas klocka. Fast, eh ja, det mesta av handlingen utspelar sig i en dröm. Eller kanske på en biograf. Se filmen så förstår ni.

Detektivarbete med förhinder.

Första anledningen till att alla borde gilla Sherlock Jr. är – som ofta i Busters filmer – de visuella skämten. Genom sin avsaknad av talad dialog förstärks bilderna, som när Buster, med sin nätta längd på 1,65 meter, skuggar sin långbente motspelare Ward Crane (1890-1928) genom att följa honom hack i häl och härma alla hans rörelser.

Skämten innehåller också blinkningar till oss som tittar, små påminnelser om att det är just det magiska mediet film vi ägnar oss åt. Därmed kan Busters roll ramla in genom en bioduk och ta plats i filmen som projiceras på den. Vi ser på en film som visas i en film, där vår hjälte just hamnat i ett klipp så att gatan som visats i ena sekunden plötsligt övergår i stup.

Andra skälet till att falla för denna detektivhistoria är Busters stunttrick. Med rötterna i akrobatik och vaudeville-tradition genomförde han själv alla stunts (det visste alla förstås redan, men ändå, ta några sekunder till att fundera på hur ballt det är). Filmen innehåller historiens kanske bästa biljakt på förarlös motorcykel, håll framförallt utkik efter sekvensen på bron.

Tredje och sista anledningen att förälska sig i filmen är att Busters flickvän faktiskt får klura ut ett och annat på egen hand och är aningen smartare än hon först verkar. Mycket befriande.

Kort sagt, det finns ingen ursäkt att inte snarast googla upp Sherlock Jr. Ni vet att ni vill.

Fascinerande fakta: Under inspelningen av Sherlock Jr. bröt Keaton nacken, (scenen när han får ett vattenstråle över sig under pågående tågklättring). Han förstod dock inte hur skadad han var, eftersom hans starka nackmuskler kompenserade för brottet.

The Sheik: Skandalösa äventyr i öken

The Sheik från 1921 är nog det enda sammanhang där Stumfilmsbloggen sett en tropikhjälm användas utan ironi. Den bärs upp av den hundvalpsögda Agnes Ayres (1898 – 1940) i rollen som den engelska Lady Diana Mayo. Att hon presenterades som filmens stjärna när den hade premiär har de flesta glömt idag, The Sheik är filmen som blivit synonym med stumfilmsera-hunken Rudolph Valentino (1895-1926). Han spelar alltså titelns schejk, med stora gester och uppspärrade ögon.

Med nutida blick (och det är svårt att inte använda sig av den) blir helhetsintrycket av filmen en aning…eh, problematisk: Araberna spelas som trasklädda barbarer, kolonialsimen framstår som ganska mysig och kärlekshistorien innehåller sexuellt tvång och “nej betyder ja”-tänkande.

Första delen av The Sheik, hela filmen finns att se på Youtube.

Å andra sidan, filmen är ett barn av sin tid. Biskra i Algeriet, där The Sheik utspelar sig hade vid filmens premiär cirka 40 år kvar som fransk koloni. Säkert var staden ett spännande tillhåll för den som hade turen att tillhöra de europeiska nationerna. Eller som filmens mellantexter uttrycker det: “Biskra: Gateway to the desert, city of adventure”

Här tar filmen sin början, med att Lady Diana smyger sig in på stadens casino, som för kvällen är reserverat för lokalbefolkningen och schejk Ben Hassan. Detta bryr sig inte den engelska damen om med motiveringen att ingen “vilde” ska kunna stänga henne ute. Förklädd smyger hon sig in på casinot, blir avslöjad men räddad av den stilige schejken. När han får reda på att hon planerar att ge sig ut på en expedition i öknen bestämmer han sig för att kidnappa henne.

När Diana hålls fången hos schejken börjar filmens kärlekshistoria. I boken som är förlaga till filmen våldtar Ben Hassan henne, varpå hon blir förälskad (förlegad kvinnosyn som sagt. Eller vänta har inte just det här scenariot just visats i HBO-serien Game of Thrones?). Ska man försöka sig på en förklaring kanske sekelskiftets kvinnor förväntades vara så asexuella att alla typer av intimitet var tvungen att åtminstone verka påtvingad. I filmen har det sexulla våldet tonats ner, till att bara anas som ett hot. Schejk Ahmed Ben Hassan verkar däremot ganska nöjd med att ha den engelska ladyn som fånge. Och utan större förvarning verkar även hon börja gilla läget och sin fångvaktare.

The Sheik blev en stor ekonomisk framgång och ska enligt flera samtida beskrivningar främst tilltalat en kvinnlig publik. Och Rudolph Valentino har, trots sitt överspel och papperstunna roll, en utrstrålning som, fortfarande, osar virilitet. Eller som Rune Waldekranz i Filmens historia uttrycker saken, dansaren Valentino besatt – “en plastik av ovanlig sensuell skönhet”. Dessutom var temat om kärlek mellan två personer av olika etnicitet förstås skandalös i en tid när äktenskap mellan olika folkgrupper var förbjudet i USA.