Faust: Gösta Ekman möter demoner

Få är tillfällena då Stumfilmsbloggen saknat en hemmabio mer än vid Faust-tittandet. Filmens absolut största behållning är det mäktiga bildspråket, där ljus och skugga kontrasterar mot varandra på ett renässasporträttsaktigt sätt. Dubbelexponering låter djävulen sväva över stadsvyer och breda hela sin mörka kappa över himlen, en scen som ger den inre gothen ståpäls.

Lite fakta: Faust kom 1926 och har den stilige Gösta Ekman (1890–1938) i huvudrollen. Filmen är regisserad av Friedrich Willhelm Murnau (1888–1931), som ofta skildrat människans mörkare sidor och drifter, antingen i form av hennes egna moraliska tillkortakommanden som i Phantom eller förkroppsligat av ett monster som i “Nosferatu”.


Hela Faust, tyvärr i rätt kass upplösning.

Murnaus Faust har undertiteln “en tysk folksaga”, en upplysning till tittaren om att han inte baserat sin film på Goethes bok med samma namn. Andra har dock inte hållit med och herr Goethe får credd som manusförfattare till filmen på IMDB. Fast, nog finns många drag av grymma sagor i filmen, Grimm-stämningen blir extra tydlig genom att historien utspelar sig under medeltiden. Grundhistorien i Faust är en klassisk moralisk diskussion om människans kapacitet att göra både gott och ont. En representant för det goda laget: en ängel, slår vad med det onda: satan, om människan Fausts själ. Mörkrets makter menar att de kan få över honom på sin sida, lyckas de ska de få ta kontroll över Jorden.

Temat är med andra ord de eviga frågorna: Hur fri är människan att välja onda eller goda laget? Vad får oss att, trots att vi oftast vill göra gott, begå gräsligheter mot vår nästa?

För att vinna vadet och därmed kontroll över mänskligheten tar demonen Mephisto, i Emil Jannings (1884-1950) gestaltning, en tripp ner till jorden och hem till alkemisten Faust. Denne är förtvivlad över att varken med bön eller vetenskap kunna stoppa pestepedimien som härjar runt om honom. Därför kallar han till sig mörkrets makter. Satans hantlangare erbjuder honom krafter att bota sjukdomen, under ett dygn får han deras magi till sitt förfogande. När tiden håller på att rinna ut frestar den lurige Mephisto den åldrade alkemisten med ett erbjudande han inte kan tacka nej till: att bli ung på nytt. Därmed förlänger han sitt avtal med demonen.

Som man kanske kan räkna ut blir den unge stilige Fasut inte en alltför trevlig person när han plöstligt har djävulsk makt att få alla sina önskningar uppfyllda. Mest illa ut råkar hans stackars flickvän Gretchen (som sannerligen måste stå under magiskt inflytande, det är svårt att förstå vad hon annars skulle se i Faust som dyker upp från ingenstans och tvångshånglar med henne).

Men unge Faust, liksom Anakin Skywalker i Darth Vaders skepnad, har fortfarande spår av godhet i sig. Filmens kanske största problem är dock lite detsamma som Star Wars-filmernas: I båda fallen verkar dessa ondingar blivit mer eller mindre lurade att gå över till den mörka sidan. Istället för att lockas dit av girighet eller maktbegär har de haft ädla syften: att rädda sin stad undan pesten eller sin fru undan en för tidig död. Därmed blir Faust-rollen i den här filmen en naiv yngling som inte inser vilken skada han gör, snarare än en människa i kamp med sina egna mörka önskemål. Mindre spännande dilemma, men fortfarande en spektakulär film med en sällsynt lurig ondskans tjänare. Emil Jannings kroppspråk och listiga smil räcker bara det för att göra den sevärd.

Kuriosa: Leni Riefenstahl provfilmade för rollen som Gretchen, men den gick till Camilla Horn (1903 -1996).

Trollkarlen från Oz: en stum musikal

Trollkarlen från Oz är en märklig liten bok som Stumfilmsbloggen själv inte uppskattade något vidare som barn. Den ironiska lösningen på fågelskrämmans, lejonets och plåtniklas problem: att de inte får ett hjärna, mod eller ett hjärta utan bara ett gäng grejer, som ett hjärta i tyg och ett stoppat huvud, kändes aldrig tillfredsställande En aning vuxnare tolkning är förstås att sakerna bara är symboler och att bokens hjältar måste hitta kärlek, mod och intelligens inom sig. Fast det är ju fortfarande en mycket tråkigare lösning än om trollkarlen verkligen kunnat trolla.

Andra har uppenbarligen gillat boken enormt mycket. Dess författare, Lyman Frank Baum (1856 – 1919), skrev en lång rad av uppföljare, med allt mer bisarra intriger. Skälet till att historien om flickan Dorothy, som i sällskap av sin lilla hund Toto blir bortblåst från Kansas till det märkliga landet Oz, fortfarande är så känd beror kanske främst på musikalfilmsversionen från 1939 med Judy Garland i huvudrollen. Den är en alldeles underbart campig fantasi i sprakande technicolor, som berikat populärkuluren med låten “Over the Rainbow” och häxskämt. Men boken inspirerade till filmer och musikaler även under Baums livstid.

År 1910 kom filmbolagets Seligs version, där sagans många turer kortats ner till dryga 13 minuter, men som på pluskontot innehåller några mycket fina dansande djur. En del av filmens influenser, och även några av dess kostymer var hämtade från en musikal-version av Trollkarlen från Oz, som sattes upp på Broadway år 1902. Baum bidrog till musikalen genom att skriva en del av sångerna. Från denna tidiga scenversion kom också karaktären Imogen the Cow, som inte har någon förlaga i boken, men rollen är helt klart en bonus i sin fina ko-dräkt.

1910 års tappning. Om man fått se den på tiden det begav sig hade musiken antagligen matchat dansscenerna. Det var säkert fint.

The Wonderful Wizard of Ozblev så lyckad att filmbolaget gjorde som Baum och skapade en hel radda efterföljare, som Dorothy and the Scarecrow in Oz och The Land of Oz.

Stumfilmeseran fick förresten ytterligare en version av Trollkarlen från Oz, 1925 kom Wizard of Oz, regisserad av Larry Semon. Den innehöll en mycket fri tolkning av Baums verk och en ovanligt fånig vuxen Dorothy.


Fånig version.

Hellre än att se den kan man hoppa 14 är framåt i filmhistorien och se Judy Garlands charmerande rolltolkning. Försök bara tänka bort att hon var en av de första, barnstjärnorna som skulle växa upp till missbruk och struliga relationer. För Bebe Daniels som spelade Dorothy 1910 verkar livet tagit en ljusare vänding, hon fortsatte som firad skådespelare, klarade ljudfilmens intåg, blev producent och radiopratare, gift, mamma och levde tills hon blivit 70 år. Vilket verkar mycket trevligare än att som Garland dö av en överdos vid 47.

Nuförtin: Madame Tutli-Putli reser i natten

Något av det finaste med animerad dockfilm är känslan av att det som sker på duken på något sätt är mera riktigt än det som skapats med CGI eller tecknats. Det 17 minuter långa äventyret som vår hjältinna Madame Tutli-Putli beger sig ut på har skapats med stop motion-teknik, alltså: flytta modellen yttepytte lite, filma, flytta modellen yttepyttelite till, filma igen, och så vidare.

Filmen ser ut att har lånat både sin estetik och sitt dialoglösa uttryck från stumfilmseran, vilket undertecknad förstås gillar. I övrigt kan sägas att filmen gjorts av National Film Board of Canada och regissörerna Chris Lavis och Maciek Szczerbowski. Samt att den år 2008 nominerades till en Oscar för bästa animerade film. Nu får filmen tala – eller (haha)- tiga för sig själv:

The Sheik: Skandalösa äventyr i öken

The Sheik från 1921 är nog det enda sammanhang där Stumfilmsbloggen sett en tropikhjälm användas utan ironi. Den bärs upp av den hundvalpsögda Agnes Ayres (1898 – 1940) i rollen som den engelska Lady Diana Mayo. Att hon presenterades som filmens stjärna när den hade premiär har de flesta glömt idag, The Sheik är filmen som blivit synonym med stumfilmsera-hunken Rudolph Valentino (1895-1926). Han spelar alltså titelns schejk, med stora gester och uppspärrade ögon.

Med nutida blick (och det är svårt att inte använda sig av den) blir helhetsintrycket av filmen en aning…eh, problematisk: Araberna spelas som trasklädda barbarer, kolonialsimen framstår som ganska mysig och kärlekshistorien innehåller sexuellt tvång och “nej betyder ja”-tänkande.


Första delen av The Sheik, hela filmen finns att se på Youtube.

Å andra sidan, filmen är ett barn av sin tid. Biskra i Algeriet, där The Sheik utspelar sig hade vid filmens premiär cirka 40 år kvar som fransk koloni. Säkert var staden ett spännande tillhåll för den som hade turen att tillhöra de europeiska nationerna. Eller som filmens mellantexter uttrycker det: “Biskra: Gateway to the desert, city of adventure”

Här tar filmen sin början, med att Lady Diana smyger sig in på stadens casino, som för kvällen är reserverat för lokalbefolkningen och schejk Ben Hassan. Detta bryr sig inte den engelska damen om med motiveringen att ingen “vilde” ska kunna stänga henne ute. Förklädd smyger hon sig in på casinot, blir avslöjad men räddad av den stilige schejken. När han får reda på att hon planerar att ge sig ut på en expedition i öknen bestämmer han sig för att kidnappa henne.

När Diana hålls fången hos schejken börjar filmens kärlekshistoria. I boken som är förlaga till filmen våldtar Ben Hassan henne, varpå hon blir förälskad (förlegad kvinnosyn som sagt. Eller vänta har inte just det här scenariot just visats i HBO-serien Game of Thrones?). Ska man försöka sig på en förklaring kanske sekelskiftets kvinnor förväntades vara så asexuella att alla typer av intimitet var tvungen att åtminstone verka påtvingad. I filmen har det sexulla våldet tonats ner, till att bara anas som ett hot. Schejk Ahmed Ben Hassan verkar däremot ganska nöjd med att ha den engelska ladyn som fånge. Och utan större förvarning verkar även hon börja gilla läget och sin fångvaktare.

The Sheik blev en stor ekonomisk framgång och ska enligt flera samtida beskrivningar främst tilltalat en kvinnlig publik. Och Rudolph Valentino har, trots sitt överspel och papperstunna roll, en utrstrålning som, fortfarande, osar virilitet. Eller som Rune Waldekranz i Filmens historia uttrycker saken, dansaren Valentino besatt – “en plastik av ovanlig sensuell skönhet”. Dessutom var temat om kärlek mellan två personer av olika etnicitet förstås skandalös i en tid när äktenskap mellan olika folkgrupper var förbjudet i USA.