Three Ages: Buster möter kärleken

Det enda som är konstant genom tiderna är kärleken. En romersk yngling plågas av samma kval som en grottmänniska när det gäller att vinna sin tilltänktas hjärta och hand. Det är i alla fall förutsättningen för filmen Three Ages, 1923. Under den dryga timme som historien utspelar sig ska det dock visa sig att de olika epokerna erbjuder olika förutsättningar för de unga tu.

Three Ages var Buster Keatons debut som långfilmsregissör, tillsammans med Edward F Cline, som han tidigare samarbetat med för kortfilmer som One Week, The Haunted House och Prisoner 13. Till skillnad från många av hans senare filmer är Three Ages, eller Tro, hopp och kärlek som den heter på svenska, en hyfsat rakt berättad historia med få förvecklingar. Wallace Beery (1885–1949) ( Hollywood-hunken som påbörjade sin karriär med att spela den svenska husan Sweedie i drag) och Buster konkurrerar om den vackra Margaret Leahys (1902 -1967) kärlek. I princip är det samma triangeldrama som spelas upp under, stenålder, romarrike och modern tid. Buster är liten och får spö av den biffige Beery, men visar sig trots sin förströdda uppsyn vara den som lyckas överlista honom, både på Colosseum, i urtidsdjungeln och bland 1920-talets skyskrapor.

Även om Leahy onekligen är stilig var hon ingen skådespelerska. Hennes främsta merit var att ha vunnit en skönhetstävling och manuset ger henne inte heller många möjligheter att utveckla sin roll. Eftersom hon knappt gör eller säger något är det aningens svårt att förstå varför filmens två rivaler är så sugna på att duellera om henne. Den mesiga tjejen är ett av skälen till att Three Ages emellanåt känns lite tunn.


En något mindre fjantig grottkvinna dyker upp när Buster försöker göra Leahy svartsjuk.
Men filmen har mycket på sitt pluskonto också. Keatons akrobatiska förmåga får utlopp i bland annat ett misslyckat stunt som han bestämde sig för att bygga vidare på. I filmen ska Buster hoppa mellan två hustak och missar landningen, ett fall som fick honom att spendera tre dagar på sjukhus. När han var kurerad utvecklade Keaton den fallerade scenen genom att lägga till ett klipp där han kraschar genom fönsterkåpor och markiser. Här finns också ett mycket fint lejon, en vild kapplöpning i rommartid och kanske filmhistoriens charmigaste stop motion-modell av en dinosaurie.

Vidare skulle Buster Keaton inte vara sig själv om inte komedin innehöll ett drag av allvar. Efter att filmen skuttat fram i 110 knyck genom århundradena slutar historien i en inte vidare festlig scen. Den moderna (1920-tals) kärleken verkar ha vattnats ur en del på sin resa från djugneln till villaförorten.

Extramaterial: Fattys mordhistoria och andra länktips

Stumfilmsbloggen surfar och tipsar:

Hollywoods första skandal – Roscoe “Fatty” Arbuckle (1887 -1933) är mest känd för att ha upptäckt Buster Keaton och för att ha blivit misstänkt för mordet på skådespelerskan Virginia Rappe. BBC News går igenom den blodiga historien om vad som hände i rum 1219 på Westin St Francis Hotel.

Robot på gång – Aintitcool kikar in bakom kulisserna på Metropolis-inspelningen och roboten Marias outfit.

Stumfilmsbloggen tackar för tipsen!

Terje Vigen: dramatik vid kusten

Att göra en människa galen är lätt. Ta ifrån honom allt. Se så lustigt han beter sig.

Citatet kommer från psykiatrikern, jazzmusikern, vänsterpolitikern och poeten Claes Anderssons diktsamling Rumskamrater från 1974. Filmen Terje Vigen handlar om just att bli fråntagen allt, men också om Norges historia, krig och att den som redan har det illa ställt är den som drabbas hårdast när tillvaron rasar.

Filmen från 1917 är baserad på Henrik Ibsens poem med samma namn. Denna berättande dikt gavs ut 1852 och fick ett uppsving i popularitet under sekelskiftets nationalistiska yra. (Inget odlar väl fosterlandskärlek så mycket som minnen av en yttre fiendes angrepp). Berättelsen om sjömannen Terje Vigen utspelar sig under Napoleonkrigen, 1803 -1814, då Norge, i union med Danmark, fick sin kustväg blockerad av britterna med allierade (däribland Sverige). Dikten skildrar hur civilbefolkningen i en norsk kustby drabbas av svält när de under år av missväxt inte har möjlighet att ta sig ut på det av utländska styrkor ockuperade havet för att ordna mat. Samhällets tragedi blir fattlig genom en persons öde: sjömannen Terje Vigens.

Vi som läsare och tittare får stifta bekantskap med Terje Vigen som ung och relativt obekymrad matros. Han spelas lågmält och nyanserat av Victor Sjöström (1879 – 1960), som också står som regissör och manusförfattare ihop med Gustaf Molander (1888-1973). I en tidig scen får vi se hur denne sjöman återvänder hem från sin tjänstgöring och får träffa sin dotter för första gången. Scenen från familjens lilla stuga där Terje leker med sitt barn framför brasan åtföljs av textrutan: Der sagdes, at Terjes sind med et fik alvor fra denne stund. Han trælled og sled og blev aldrig træt af at vugge sit barn i blund. Om søndagskvelden, når dansen klang vildt fra den nærmeste gård, sine gladeste viser han hjemme sang, mens lille Anna lå på hans fang og drog i hans brune hår. (Liten läsöving i gammel-norska). Alla textrutor i filmen är citat ur dikten, även om hela dikten inte återges.

Historien om Terje Vigen och hans familj tar snart en mörkare vänding. Svält hotar och Terje bestämmer sig för att försöka ro till Skagen och hämta mat. Men det brittiska imperiets flotta tänker inte tilllåta ens en ensam eka att ta sig förbi. I en av filmens hetsigaste sekvenser följer kamerans öga tätt inpå Terje, som ror frenetiskt. I nästa klipp ser vi hur en båt framförd av ett helt roddarlag engelska matroser taktfast förföljer honom, så ett klipp tillbaka till Terjes händer och armar vid årorna. Hela scenens fruktansvärda innebörd: att mannen i ekan ror för att rädda livet på sin familj, medan soldaterna ror för att de lyder order, lyfts fram än tydligare genom kampens ojämna villkor.

Både dikten och filmatiseringen av Terje Vigen, som ju har en ålderskillnad på 65 år, är historier som tar sig själva på allvar. Här finns ingen ironi, men inte heller något gottande i eländet. När huvudpersonen förlorat allt står kameran stilla, Sjöström skådespelar återhållet och låter händelserna tala för sig själva.

Det plåster på såren som en modern publik förväntar sig när en films hjälte fallit till botten uteblir. Terjes förluster är meningslösa. Bara hans inre möjliga försoning ger filmen en strimma ljus i slutet. Ett ljus som sprider sig över en kyrkogård vid havsbandet och ett enkelt kors: Han lagdes for solbrand og vindes vift, og derfor blev græsset så stridt og stivt, men med vilde blomster iblandt.

Veckans filmis: Matti Bye

Matti Bye har ont i nacken. Han har just kompat F. W. Murnaus Phantom – ett drygt två timmar långt drama med Brott och straff-paraleller om den unge Lorentz Lubotas fall in i brottslighet och sinnesförvirring – på flygel och xylofon. Nu, efter att publiken droppat hem från denna Cinemateket-visning dricker han ett glas vin med Stumfilmsbloggens utsända i Filmhusets foajé.

Förutom att vara Cinematekets stumfilmspianist har Matti Bye också tonsatt DVD-utgåvor av klassiker som Körkarlen och Gösta Berlings saga, samt skrivit musik för talfilm (däribland Maria Larssons eviga ögonblick av Jan Troell) och teater.

Minns du vilken stumfilm som först gjorde något intryck på dig?

“Det var nog första filmen jag spelade till, Pansarkryssaren Potemkin, och det var ju en ganska hård start. Den är väldigt svår att spela till, eftersom den har så speciell klippteknik, man kastas mellan så snabba ryck. Det var svårt att hänga med på, men samtidigt kommer jag ihåg att den gjorde ett väldigt starkt intryck som film. Jag hade aldrig sett något liknande”.

“Jag visste nog inte vad improvisation var, jag var ju bara en klassisk pianist. Improvisation kräver lång erfarenhet, det är ett annat sätt att tänka. Till stumfilm blir filmen formen, den är partituret. Allt finns i filmen; formen tidslängden och dynamiken.”

Potemkinspelningen som Matti Bye beskriver som “en hemsk upplevelse”, gjorde han när han pluggade till klassisk pianist på Södra Latins musiklinje. Den första spelningen på skolans filmklubb ledde till att han blev inbjuden att spela på Cinematekets visningar. Och på den vägen är det.


Matti Bye i Filmhuset. Läs om hans egna iakttagelser från stumfilmsfestivalen i Pordenone här.

När man ackompanjerar en film utan tal menar Matti Bye att man kan välja förhållningssätt till bilderna på duken. I vissa fall är musiken noga angiven, som i filmatiseringen av Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen, Gunnar Hedes saga från 1923:

“Där står det, jag vet inte hur många gånger, i filmtexten att de spelar Mefistovalsen och det går liksom inte att komma förbi. Då har vi faktiskt gjort det, spelat den. Annars tycker jag att det är roligare att man till exempel som med Han som får örfilarna där clownerna har en begravningsmarsch, spelar något som påminner om begravningsmarsch, men inte exakt är det”.

Andra gånger närmar sig musiken ljudeffekter, som när Matti Bye tillsammans med tre andra musiker höll konsert till Nosferatu och hade kopplat en mikrofon till ett stålstift som en av dem drog mot sidorna i en bok. “Det är så mycket böcker i den filmen Jag ville att man skulle höra ljudet av skrift.”

När han spelar tillsammans med andra musiker brukar musiken vara inrepeterad, medan han under dagens spelning gjort en egen “anarkistisk improvisation” till Phantom: “Jag ändrade åsikt om den när jag såg den på stor duk, jag fick bara en annan impuls”.

Matti Bye ser inte som sitt uppdrag att återskapa ett genuint stumfilmssound, framförallt för att ett sådant egentligen inte finns. På tiden då filmen var ung och det kunde finnas två biografer i varje kvarter, där jazzmusiker, orkestrar, stråkar eller klassiska pianister kompade visningarna fanns inte en enhetlig mall för musiken.

“Men det vore jättespännande att få höra, att få vara med… 1922, för att insupa atmosfären. Jag lever mig in väldigt starkt i den tiden, jag älskar mycket från 1910- och 20-talet: arkitektur, design och kläder”.

Vad har du baserat din bild av 20-talet på? Stumfilm?

”Ja, helt och hållet. Som filmen vi såg idag, där kan man se interiörer och hur folk klädde sig, det ger en känsla för den tiden, tycker jag”.

Finns det något stumfilmspianistskrå? Träffar du någonsin andra som gör samma sak som du?

“Ja, absolut det gör jag. Jag var och spelade i San Fransisco nyligen, på en stumfilmsfestival som är fantastisk, San Francisco Silent Film Festival, den kan jag verkligen rekommendera Vi har spelat där två år i rad nu och då är det ju så att man träffar en massa pianister. Och framförallt har jag varit på Pordenones stumfilmsfestival, Le Giornate del Cinema Muto, i flera år. Det är kanske den mest nördiga stumfilmsfestivalen av alla: där är det bara livemusik, nonstop från tio på morgonen till ett på natten och en massa pianister som byter av varandra”.

“Jag är ju inte ensam pianist här, det finns flera som spelar på Cinemateket och många musiker är intresserade av att spela till stumfilm.”

Vad snackar ni om på efterfesterna då?

”Jag tror att det är som när trollkarlar möts på mystiska klubbar och byter knep i hemlighet…Nej, jag vet inte om det är så mycket tekniskt prat. Det som alla verkar vara intresserade av är nya okända stumfilmer. De dyker ju upp lite då och då. Som Phantom, den hittades för bara tio år sedan. Det är lite som när arkeologer plötsligt hittar en försvunnen skatt. Och det alla tycker är roligt är att göra ny musik till en sådan. Det är känslan av att hitta en mumie, en grav. Ingen har sett det här på 100 år och så ser vi det nu”.

“Jag skulle vilja slå ett slag för att starta en stumfilmsfestival i Stockholm också”, tillägger Matti Bye. Stumfilmsbloggen instämmer helhjärtat.

En favoritfilm: “Körkarlen tycker jag är helt fantastisk, den tröttnar jag aldrig på att se.”

Lyssna på:Happy Georges ur Körkarlens filmmusik av Matti Bye. Besök hans hemsida, med mer musik här.

Popkulturell evolution: Stumfilsmdivans uppgång och fall

En av de vanligaste myterna om stumfilmseran är att det gick vansinnigt dåligt för de stumma skådespelarna när de behövde börja tala. För vissa gick övergången inget vidare, men andra, till exempel svenskarna Greta Garbo och Lars Hansson fortsatte i lysande skådespelarkarriärer på var sitt håll. Andra, som Buster Keaton, klarade inte av att hänga kvar i Hollywoods toppskikt, även om Keatons fall från stjärnstatus blev brantare av hans alkoholmissbruk. Två filmer verkar ha bidragit till idén om hur stumfilmsskådespelare över en natt blev arbetslösa: Singin’ in The Rain från år 1952 och Sunset Boulevard från 1950.

I den glada musikalfilmen Singin’ in The Rain det sent på 1920-talet och den kommersiellt gångbara ljudfilmen The Jazz Singer har haft premiär. Plöstligt måste den odrägliga, men vackra, stjärnan Lina Lamont lära sig att skådespela och tala samtdigt, men hennes nasala, bonninga röst ställer till problem. Talfilmen var verkligen problematisk för vissa, däribland utländska skådespelare: att Lars Hansson fortsatte sin karriär i sitt hemland berodde förmodligen delvis på talets intåg. Superstjärnan Pola Negri, fick ett brutalt avbräck i sin karriär när hennes polska brytning blev uppenbar för publiken.

Ett mer tragiskt porträtt av en slocknad stjärna syns i Sunset Boulevard, där en medelålders stumfilmsdiva drömmer om att få återvända till filmens värld. Instängd i sin gigantiska villa och uppassad av en tystlåten butler drömmer hon om sin storhets dagar. Sunset Boulevard befolkas av riktiga stumfilmsstjärnor, som, mer eller mindre maskerade, spelar sig själva. Filmens forna diva, Norma Desmond, spelas av Gloria Swanson (1899-1983) en 20-talets mest kända skådespelare. Desmonds hus är dekorerat med foton från Swansons egen tidiga karriär: hennes tyste butler (som under filmens gångs ska visa sig vara mer än så) spelas av regissören Erich von Stroheim (mannen bakom till exempel Foolish Wives). Som sig själva ser vi regissören Cecil B DeMille, som regisserat Swanson i hennes ungdomsdagar: Åldrade stjärnorna Buster Keaton, Anna Q Nilsson och H. B. Warner bildar ett melankoliskt bridge-sällskap hemma hos Desmond / Swanson.

Gloria Swanson i filmen For Better, For Worse, från 1919.

I Sunset Boulevard är det från början tydligt att Desmond aldrig kommer att lyckas göra comeback: Hollywood har sprungit förbi henne och vill se andra typer av filmer, med unga stjärnor, castade efter sin tids ideal. I en lite extra tragisk scen försöker en armé av skönhetskonsulter att med slangar, maskiner och klisterremsor förvandla hennes ansikte till en 25-årings. (Här ska väl i och för sig tilläggas att Swanson som den 49-åring hon var när filmen spelades in är otroligt vacker, men, oh well, inte tillräckligt för Hollywood).


Stumfilmsikoner talar, kortspelskväll hemma hos Norma Desmond.

Den verkliga stjärnan, Gloria Swansons karriär gick inte lika illa som den fiktiva Norma Desmonds. Swanson, som var i 30-årsåldern när ljudfilmen slog igenom gjorde flera stora filmer även på andra sidan talet. Men visst, sin stjärnstatus tappade hon med tiden. Under resten av sin karriär spelade hon för det mesta i olika TV-serier. Kanske snarare än talet gjorde hennes åldrande att hon inte längre fyllde sin tidigare roll som sexymbol och diva.

I en scen i Sunset Boulevard bönfaller Norma Desmond den unge manusförfattaren Joe Gillis att inte lämna henne. “Du behövar bara vara vänlig mot mig och ha tålamod”, säger hon. Samma nödrop verkar filmen vilja rikta mot filmindustrin, skvallerpressen och publiken, som konsumerar sina idoler i ett rasande tempo.

En blinkning till Gloria Swanson, och kanske ännu mer hennes Sunset Boulevard-persona dyker upp i TV-serien Angels in America från 2003. Aidssjuke Prior Walter hallucinerar sig till ett rum fyllt av kolonner, statyer och doft av flärd. Sådär som allas vårt undermedvetna ser ut.