Nuförti’n: Bli charmad av The Artist

Stumfilmsbloggen känner sig varm och rosig efter att ha sett The Artist i en biosalong full av Stockholms exilfransoser. Spontan reaktion: Oh så vackert! Ljussättningen! Vilken fin hund!

En lite mer genomtänkt reaktion är att The Artist är en charmerande melodram av en regissör som älskar och förstår filmmediet.

Om någon har missat det är alltså The Artist stumfilmen från 2011 som vann Oscar för bästa film och en drös andra utmärkelser. Den är regisserad av Michel Hazanavicius (1967-) som också skrivit manus.

Filmens huvudpersoner är stumfilmstjärnan George Valentin (Jean Dujardin) och Peppy Miller, (Bérénice Bejou) den unga skådespelerskan på väg upp. Första gången vi träffar dem är året 1927, George Valentin och hans lille medspelare: en jack russel- terrier, tar emot publikens jubel. Alla är vackra i bobbat hår och ansade mustascher. Ingen vill höra skådespelare tala.

Mr Valentins hela liv är som hämtat ur en storslagen 20-talsrulle. Han är bosatt i en lyxvilla ihop med sin tidigare nämda terrier och eleganta fru. Huset är pyntat med helkroppsporträtt av honom själv (med hunden!) och kurviga trappräcken. I dessa och andra trappor får han och filmens övriga befolkning springa upp och ner mellan scenerna, på sant 20, 30-tals filmmanér.

När vi som publik fått en inblick i vår hjältes hemliv är det dags att resa till studion: ett historiskt Hollywood där filmteamet har golfbyxor, tweedkepsar och megafoner att ropa i. Där pågår inspelningen av hans nya film, “A German Affiar”. Den unga Peppy Miller har också kommit till studion för att söka statistroll och George Valentin ger hennes karriär en skjuts genom att plocka in henne i den pågående produktionen. Mycket fint av honom.

Med historiens och Singin’ In the Rains facit i handen kan man ana att situationen snart kommer att vara en annan. Den populära ljudfilmen The Jazz Singer hade premiär år 1927, och vid 30-talets intåg var stumfilmen på god väg att trängas undan helt av talfilmerna. Detta skifte kommer också att drabba George Valentin. Framtiden verkar mörk för vår mustaschprydde hjälte.

Michel Hazanavicius har sockrat sin historia med blinkningar till tidiga regissörer och grepp: skuggorna som kastas av stjärnorna växer och får eget liv som i Murnaus eller Hitchcocks filmer, Peppy Miller förklarar, liksom Garbo att “I want to be alone”. Men de som inte får ståpäls av filmhistoriska hänvisningar kommer inte att gå miste om något av den charmiga historien. Och att hitta någonting sötare, mer rörande och med en lika duktig hund på bio, det går inte.

3 gånger: Fyrfota filmstjärnor

OK, oavsett om man gillar Charlie eller Buster bäst, alternativt inte gillar någon av dem utan istället helst vill se Eisensteins plakatfilmer, så gillar alla vettiga människor att titta på djur som är a) söta b) roliga eller c) söta och roliga. Detta visste redan vaudevilleshowernas skapare, och det var just i den typen av underhållning för de breda folklagren som de första filmerna kom att visas. Därför gled detta vinnande koncept också över på vita duken, redan från början. Stumfilmsbloggen tittar närmare på tre luddiga stjärnor.

Första djuret är en kattunge, som förutom att helt klart leva upp till kraven för att få kallas söt också är oerhört gammal, filmen är från 1903. Därmed är den av den äldsta generation film som visats för betalande publik. The Sick Kitten, som utan något behov av mellantexter berättar historien om två lekande barn är kanske inte särskilt rafflande. Dock är den intressant ur filmhistoriskt perspektiv: den innehåller det första (bevarade) exemplet på en film som skiftar till närbild – tidigare hade kamerorna betraktat skådespelarna med visst avstånd, som på en teaterscen. Därför får den söta kattungen vara med i Mark Cousins dokumentära tv-serie: The Story of Film: An Oddyssey. Bra gjort.


Sött djur nummer ett

Nästa fyrfota vän gör en något mer aktiv insats: Det är stoet Onyx, som dyker upp i Buster Keatons korta komedi Cops från 1922. (Den som har sett Harold Lloyds film Safety Last kommer att se vissa likheter i inledningscenen.). Buster, som ju själv vuxit upp som barnskådespelare i en kringresande show med magiker och slapstick, hade säkert stött på många dresserade djur i sina dagar.

Tanken från början var att i scenen där Buster hjälper till att dra vagnen skulle hästen köra, men Onyx vägrade låta sig lyftas in i den, så scenen fick en annan lösning. Dagen efter att scenen med vagnen spelats in möttes filmteamet av två hästar i stället för en: Onyx hade fått ett föl. Eftersom ingen vetat att stoet varit dräktig döpte Buster fölet till Onyxpected.


Hela Cops, för övrigt en fantastisk komedi

Sista djuret är jack russel-terrien Uggie, som rörande nog började sitt liv som omplaceringshund innan han hamnade hos en hundtränare och påbörjade sin filmkarriär. Han (och hans nästan identiska stand-in Dash) spelar i den nyproducerade stumfilmen The Artist. För den insatsen vann han djurens motsvarighet till en Oscar: en Golden Collar. En av Uggies medtävlare till titeln har också medverkat i en berättelse med filmhistoriskt tema: Rottweilern Blackie som medverkar i Martin Scorseses nya film Hugo, om George Méliès. Blackie kan tyvärr omöjligt vara lika söt, vilket Stumfilmsbloggen misstänker låg honom i fatet.


Uggie på Golden Collar-galan.

Selma Lagerlöf: Författaren bakom mörkret från Norden

De stora svenska stumfilmsregissörerna Victor Sjöström (1869-1960), Mauritz Stiller (1883 -1928) och Gustaf Molander (1888-1973) har en sak gemensamt. (Egentligen en hel massa gemensamt eftersom de arbetade för samma företag och kände varandra) Men i alla fall: Alla regisserade de filmer med Selma Lagerlöfs romaner som utgångspunkt. Från och med år 1919 hade deras arbetsgivare: Svenska Bio ett avtal med författaren om generell rätt att filma hennes verk. Och filmades gjorde det.

Lyssna: Anders pettersson om Selma och filmen
Lyssna på filmvetaren Anders Petterson som berättar om Lagerlöf och stumfilmen.
Utmärkande för alla dessa tre regissörer är att landskapet och naturen fungerar som en drivande kraft i handlingen. Storm och kyla hotar huvudpersonerna, dystra landskap illustrerar ett sorgset inre. Det berodde förmodligen på att i det Sverige som Sjöström, Stiller och Molander, alla födda på 1800-talet, växte upp i var kylan och mörkret starkare än idag. År 1919 bestod majoriteten av Stockholms gatubelysning fortfarande av gaslampor som dessutom släcktes efter midnatt. (Tack Wikipedia).

Men greppet att låta naturen fungera som en av rollerna i historien kommer förmodligen också från Selma Lagerlöf. I hennes romaner har naturen både vilja och tanke. Från Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige kommer en beskrivning av hur Blekinges kust möter Östersjön: Tänk nu först och främst på havet! (…) När det kommer in mot land, råkar det på det första skäret. Detta tar det genast väldet över, sliter av allt grönt och gör det lika naket och grått som det självt är. (…) Men så kommer skären allt tätare, och då förstår havet visst, att landet sänder emot det sina minsta barn för att beveka det till mildhet. Det blir också allt vänligare ju längre inåt det kommer, rullar sina vågor mindre höga, dämpar sina stormar, lämnar grönska kvar i sprickor och rännor, fördelar sig i små sund och vikar och blir till sist inne vid land så ofarligt, att småbåtar vågar sig ut på det. Det kan visst inte känna igen sig självt, så ljust och vänligt har det blivit.

I filmatiseringarna av hennes böcker finns naturen i form av iskylan i Herr Arnes pengar, där havet självt håller fast huvudpersonerna på samma plats; slädjakten över isen i Gösta Berlings saga, eller vinternatten runt drinkaren David Holm i Körkarlen

Selma själv gillade för övrigt inte Stillers Gösta Berlings saga och var inte heller allt för förtjust i hans Gunnar Hedes saga (baserad på hennes En herrgådssägen). Hon ansåg att Stiller ändrat för mycket i hennes histrorier. (Vilket han onekligen gjorde, om än med ofta lyckat reslutat enligt Stumfilmsbloggen).

Här kan man se författaren själv undersöka filmmediet närmare, i ett filmklipp från 1926.

Många av filmatiseringarna verkar också ha tilltalat sina samtida tittare: exempelvis Körkarlen drog storpublik (en lätt överdriven uppgift är att 98 000 stockholmare sett den på bio). Måhända var det den stora mängden 1800-tals berättelser från kyliga skogslandskap som fick Svenska Dagbladets recensent att agående den Lagerlöf-fria storstadskomedin Erotikon skriva att det varit: en sann lisa att få se människor i hyggliga kläder och med normalt hår efter de evinnerliga bondefilmerna samt konstatera, att Amerika ingalunda har monopol på lyxfilmer i raffinerad uppsättning.

Recensenten hade uppenbarligen inte förstått att man aldrig kan få nog av Lagerlöfs berättelser. Aldrig.

Fantomen på stora operan: fasan bakom masken

Ett problem i alla kärlekshistorier är att den som är publik till historien måste bry sig om åtminstone någon del av det blivande paret. Fantomen på stora operan (The Phantom Of The Opera) som filmatiserades 1925 (och som därefter filmatiserats en väldig massa fler gånger) märker av det probelemt: Triangeln mellan operasångerskan Christine Daaé (spelad av Mary Philbin, 1903 -1993), hennes fästman Raoul (Norman Kerry 1894-19 56) och den vanställde fantomen Erik (Lon Chaney 1883 – 1930) blir en samling ganska trista och osympatiska individer. Christine, som den som läst boken kanske fått en något djupare förståelse för, blir i filmen mest söt och mjäkig. Fantomen är genomond (även om vi som tittare får en vink om att han haft en förfärlig bakgrund) och Raouls främsta karaktärsdrag är en vaxad mustasch.

Triangeldramat tappar också lyster av att ingen av de två helylleungdomarna Christine och Raoul känner någon lockelse till den mörka sidan. Hjältinnan ska bara räddas undan den otäcke fantomen av sin fästman. Den aning av sympati som kan anas från åtminstine författaren Gaston Lerouxs håll i originalverket (Erik dör till sist av brustet hjärta, sorgligt värre), har städats bort ur filmen.

Å andra sidan, även om triangeldramat inte fångar undertecknad är Fantomen på stora operan en spännande film. Dessutom är den snygg. På internet finns filmen tillgänglig, men i många fall så lågupplöst att bilden blir en suddig gegga. Lite bildgooglande ger filmens skarpa och genomtänkta foto större rättvisa. På stor duk och med levande musik måste den ha varit spektakulär. I synnerhet en scen: när Erik, Christine och Raoul rör sig bland utklädda och uppklädda festdeltagare på operans maskeradbal. (I en metatextuell blinkning till en annan av de skräckromantiska författarna kommer fantomen Erik klädd som Den röda döden, ur Edgar Allan Poes verk. En referens som för övrigt också dyker upp i Stephen Kings genomläskiga bok The Shining). Denna scen har kolorerats, så att dräkter och salens mäktiga miljö får lysa mellan de monokroma scenerna.


En del av scenen från maskeradbalen, samt en fin hyllning till Lon Chaney finns i den lilla Youtubeserien Monster Madness.

Lon Chaney, som med sitt kantiga ansikte och sorgsna spel ofta blev castad som en udda, utstött karaktär gestaltar övertygande fantomen. Han skötte själv sin sminkning till vanställd, även om hans utseende, liksom Max “Nosferatu” Schrecks inte behövde särskilt mycket hjälp på traven. När Christine rycker av fantomen masken visas ett döskalleaktigt ansikte med stirrande ögon. Demaskeringscenen ger förutom en möjlighet att uppskatta Chaneys hantverkssickliget en av filmens tyngsta repliker, riktad mot den förskräckta Christine: Feast your eyes, glut your soul on my accursed ugliness. Välformulerad är han i alla fall, den stackars fantomen.